Jag har hunnit möta nästan alla grupper. En mängd kompetenta undersökande fyraåringar och ett antal pedagoger som är lika förundrade och fascinerade som jag.
- Hur går det?...En mycket vanlig och relevant fråga så här långt.
Jag brukar dra lite på svaret för att hitta de rätta orden...men hur jag än tänker så blir det första svaret ändå:
- Det går ...bra, JÄTTEBRA!
För det är precis så. Varje möte med barnen har varit unikt och på sitt speciella sätt...men alltid bra.
Uppgiften, att undersöka kameran har tagits emot på olika sätt men med en gemensam nämnare...engagerat.
En del har verkligen gått in för uppgiften, andra har omedelbart bett om hjälp.
Några har snabbt fått igång både sin egen och kompisarnas kameror och någon annan har varit mer fascinerad av instruktionsboken, CD-skivan, sladdarna ...eller rent av själva lådan....
För en del har ett medvetet fotograferande omedelbart satt igång och för andra har det gjorts både medvetna och omedvetna experiment med kameran som resulterat i både filmsnuttar, panoramabilder och uppochner-bilder...
Det som vi pedagoger förundras över och fascineras av är bl a barnens totala fokus.
Jag, som har förmånen att träffa så många barn, ser att de under 30-45 minuter helt och hållet låter sig engageras i att erövra denna märkliga manick. Det är bra.
En annan sak är hjälpsamheten. I varje grupp är viljan till att hjälpa till stor. Hjälpa till på olika sätt. Någon är bra på att pilla upp batteriluckan. Någon kan hålla ordning på alla lådor som sprider ut sig över golv och bord. Någon ställer upp som modell och någon hjälper till att hitta sladdar. Det finns alltid något man kan hjälpa till med.
Sen är det ju det här med glädjen. Den totala lyckan när man får upp luckan, när kameran går igång eller när man tar den första bilden - det uttrycket är obetalbart - eller som ett barn sa:
- Jaaaa....nu är jag kameramästare!
Så, jaa...så här långt kan det hela enkelt sammanfattas med - det går BRA!
