Naturskola på Hunneberg - ett perspektiv till

Efter en genomgång morgonen efter heldagen på Hunneberg var det Kungajaktsmuséet som fick absolut högsta betyg. Det märktes också i kamerorna. Majoriteten av bilderna kommer därifrån.

Kanske en del av barnens bilder kommer med på muséets hemsida, vi får se.

Det här är några av barnens egna bildval och kommentarer:

Jag gillade bäst att klättra i det stora trädet men jag tycker den här bilden är roligast. Det är skelett med...

 foto: Sebastian

Den där björnen hade vassa tänder...jag gillade djuren i muséet. Det var helt klart bäst, för det fanns många skelett och högtalare.

 foto: Sebastian

Just den där kaninen är så söt. Den gillar snö och det gör rådjuret också. De passar ihop. Och det finns gott om plats för kaninen att hoppa, fast den är ju uppstoppad...

 foto: Ofelia

På den här bilden ser man de stora hornen och han var så mjuk och fin att klappa. 

Jag tycker han ser modig ut...

 foto: Annie

Den här är så gullig!!!! Det är ju en räv.

 foto: Majken

Jag gillade det där stora tältet, det var som en koja, Men det här är den roligaste bilden jag tog! 

Hans ansikte ser jätteskojigt ut!

 foto: Maja

När jag tittar på den här bilden tänker jag på min kanin...den har dött....

 Foto: Maja

Det bästa var att titta på alla djuren.Den här är så fin och söt. Jag älskar rävar. 

Jag har 10 rävar hemma!

...men det hade varit roligare om de varit levande!

 foto: Fiona

Fortsättning följer…

Naturskola på Hunneberg -ur ett perspektiv...

Har haft turen att få åka med en av förskoleklasserna på en heldag på Hunnebergs naturskola. 

Många kameror har fått arbeta och det finns ett hav av bilder. Varje person som deltog har också sitt eget personliga intryck av dagen, vi skall här i bloggen försöka att visa några olika perspektiv. 

Det här är mitt vuxen- Marie-Louice-pedagog-projektansvarig-ateljerista- curatorperspektiv:

Idag skulle vi lära oss om älgar, vinterfåglar och vilda djur i övrigt - en fullspäckad dag. Bussen var full så undertäcknad anlände i förväg i egen bil. Från att ensam ha stått i snålblåsten och lyssnat på en och annan talgoxe kom så bussen med alla deltagare, och genast fylls luften av andra ljud. 

Glada barnröster, pedagogröster som med en viss skärpa i rösten räknar in gruppen, igen. Vattenpölsplask och ljudet av galonklädda ben som går längst grusvägen...

Tre klasser är med och tre olika stationer är förberedda. 

Strukturerna är tydliga och förbestämda.

En timmes aktivitet först, sedan grillade hamburgare. Det finns en stor härlig tipi med glödeld och granrisgolv där man kan gå in och värma sig. Vi lägger snabbt in ryggsäckarna där.

Vår grupp börjar inne på det fina Kungajaktsmuséet.

Muséets stolthet verkar vara älgen Lorenzo som t o m varit i Spanien!

Guiden berättar om de olika djuren. Att de är uppstoppade och att man inte får röra de. 

Bara Lorenzo. Honom får man klapp hur mycket som helst. Så Lorenzo får mycket kärlek.

Vi uppmanas att räkna hur många olika djur som finns på muséet, men den uppgiften glöms bort. Ivriga fotografer scannar av de två våningarna. De hittar rådjur, och provar älgens luktsinne, imponeras av samlingen jaktgevär och konstaterar med viss fascination att det finns uppstoppade människor där också...

Efter en stunds eget utforskande bjuds vi in till att se en film om vildsvin...

Ville vildsvin finns med i "biografen" och övervakar.

Sen snabbt i ytterkläderna och ut till väntande hamburgerlunch.

På något märkligt sätt blir 60 elever utfodrade med nygrillade hamburgare och festis på ca 30 min. 

Ett logistiskt mästerverk. 

Dags för nästa aktivitet. Fågelskådning. 

Mitt eget huvud är fortfarande fullt med intryck från jaktmuséet, men jag skjuter de åt sidan och fokuserar på det som skall hända nu.

Vi samlas och får instruktioner hur man ställer in kikaren, och att det inte får komma grus i den. Grus-Grus är tydligen det latinska namnet för trana, ett ornitologskämt som nog inte riktigt gick hem hos målgruppen...

Kikarna är stora och tunga. Men man ser bra.

Vi bjuds med på en vandring i omgivningarna. På olika ställen finns platser att spana efter fåglar. Det är svårt att ställa in skärpan, så ibland ger man upp och tittar med sina egna ögon. Men den som lyckas få in skärpan kan se små gulsparvar under fågelmataren...

- det ser ut som om de pussas, sa fågelskådaren närmast mig.

Jag vill gärna ställa frågan om hen tror att fåglar pussas, men det är dags att gå vidare till en liten sjö alldeles intill, så jag hinner inte. 

Vår guide berättar en massa saker om fåglar omkring oss, deras nytta och deras fiender. Färgsättningar och näbbmodeller och hur de får sina olika namn. Jag är så full av fågelinformation vid det här laget så jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Dessutom är det lite småkallt. Och kissnödigt. Tänker att jag nog inte är ensam om den känslan. Förundras och imponeras av barnens förmåga att hantera stunden. Det märks att en del är lite trötta och sprattliga. Men de hänger med och kikar och lyssnar och svarar på frågor. 

Tillbaka till samlingsplatsen, där väntar nästa guide på oss. Nu ska vi lära oss om vilda djur.

Vi springer på stället en stund för att få upp värmen. 

Nu får vi dessutom veta att om man håller munnen öppen och drar in en massa kall luft så blir hela kroppen kall. Ett mycket pedagogiskt sätt att uppmana till tystnad.

En kort vandring full med mer information. Vad rådjuren äter, vart igelkotten intar sin vinterdvala och att ormar gärna gömmer sig bland stenar. Tack och lov får vi "gissa bajset" flera gånger. Det är ju alltid lika kul. Hare, rådjur, hjort och vildsvinsungar har vänligen lämnat små högar åt oss att studera.

Vi får även se spår efter åkersorken som lämnar jordhögar efter sig här och var.

Guidens kommentar att "när mammorna ser den här så skriker de" känns inte helt modern, men vi bemöter den med att papporna skriker när snokarna kommer.

Efter detta är orken och skoldagen slut. Nu är det inte svårt att bli ovän med kompisen, snubbla på ingenting eller fälla en tår för en bortkommen vante. Vi väntar på bussen och tillslut vinkar jag hej då till ett trött gäng.

I bilen på väg tillbaka tänker jag på vilken fantastisk möjlighet det är att få komma iväg så här, träffa på andra människor som kan en massa saker och prova på verktyg som man inte använder annars.

 Men var det verkligen nödvändigt med så mycket information på så kort tid?! Och var finns utrymmet för eget utforskande? 

Kvar finns fortfarande frågorna...

...Pussas gulsparvarna? 

...vad gömmer sig i stubben? 

...och varför låg det en rosa och en blå napp inne i hönshuset?!

Får vi leka nu?

Min erfarenhet säger att det ur barnens perspektiv är en avgörande skillnad mellan att leka och att göra andra saker. Även om dessa andra saker kan vara roliga, spännande, utmanande eller kreativa. 

Det är ändå inte lek för de. Det är något som de vuxna bestämt.

Lek verkar vara när man som barn får bestämma själv. Och helt och hållet gå på lust. 

Hur roligt det än verkar vara med kamerorna...för jag ser ju glada, busiga, nyfikna miner hela tiden, så kommer den där frågan emellanåt:

- Får vi leka nu? 

Försöker erinra mig hur ofta man säger att de inte får leka....

Men när frågan kommer kan jag inte säga nej. 

Klart man skall leka. Med ett förbehåll. Den som vill får ta med sig kameran i leken.

Många väljer att göra det.

Då kan helt plötsligt barbiefamiljen gå till fotografen:

 foto: Felicia

 foto: Felicia

foto: Felicia

Det går också att klättra högst upp i klätterställningen och blir en övervakningskamera:

 foto: Alexander

Eller så blir det "klickduell", dvs vem kan ta flest bilder på snabbast tid? 

 foto: Belina

Det går också att leka "ta" med kameran. Men istället för att man blir tagen så fastnar man på en bild.

 foto: Raul

Det finns helt enkelt väldigt många sätt att använda en kamera på som jag inte kände till tidigare.

För mig är detta tillfällen att öva på kamerans funktioner, disposition av bilden, 

val av motiv och etiska överväganden. 

Som pedagog vill jag kalla det för utforskande och lärande - riktiga skolord.

Men barnen kallar det lek.

Olika uttryck för samma sak.

När jag själv var sex år gick jag i lekskola. 

Vid närmare eftertanke är det egentligen ett fantastiskt namn på den verksamhet som pågår här....

Vad solen gör med oss...

Det händer något ute nu. 

Vårvinter. 

Och idag var den äntligen med oss. Solen. 

Det kan man se på barnens bilder just idag.

Många bilder under vår promenad är ett utforskande av solens ljus. 

 Foto: Munnassar

     - titta! Jag fick med den ....solen!

 Foto: E

 Foto: Teodora

 Foto: E

    Det kan också vara så att man utforskar effekten mot den fantastiska blåa himlen...

 Foto: Teodora

    Och alla färger får helt enkelt MER färg!

 Foto: Leon

    Idag såg vi bara ett rådjur...men det blev väldokumenterat!

 Foto: E

...och när vi kom fram ville de andra barnen också se rådjuret...

 Foto: M-L

En rolig dag. Möten med både ljuset, rådjur och nya människor i en ny miljö. 

Det värsta är att tiden går lite för fort. Vi hinner precis bli varma i kläderna innan det är dags att vända hemåt igen. För man behöver ju mat i magen och den serveras på exakta klockslag....

Vid ett samtal med en kollega under eftermiddagen pratade vi lite om huruvida det vi gör i barngrupperna lämnar avtryck eller inte. Det är ju en baksida med detta yrke. Man får sällan veta hur mycket man bidragit i de här unga människornas fortsatta liv...

Men det är ju den förhoppningen man har, att i alla fall några barn skall komma ihåg framöver att de fick använda kamerorna hur mycket de ville och vi spionerade på rådjur i den bleka vintersolen och att fröken hade hål på sin strumpa så tån stack ut!