Så mycket mer än bara fotografering...

Vad betyder det för barnen att jag dyker upp var fjortonde dag?

Än så länge är mitt intryck att det viktigaste för barnen är att jag kommer med en kamera. En egen. Som man kan ta bilder med. Min känsla är att det är viktigt för de att det är just deras kamera. När jag berättar att jag också träffar ANDRA barn som  OCKSÅ använder deras kameror tror jag inte så många tror mig då. Nej, kamerorna vilar i sin väska tills jag kommer nästa gång.

               

Själva väskan som kamerorna ligger i bjuder in till räknande, ända till 18. Men de två tomma facken då? Hm...kanske en kompiskamera vill sova över nån gång...eller om farmor kommer på besök...då är det bra med extrasängar. 

En del kommer så väl ihåg numret på SIN kamera och andra vill gärna att vi kollar i pärmen vid deras namn. 

Sen är det viktigt att vara utvald och höra till en grupp. På någon förskola går fyraåringarnas på kurs. Fotokurs. På andra ställen är det Fotoklubben.

Och på ett tredje ställe är det "nukommerhonmedallakamerorna"-stunden. Oavsett är det fyraåringarnas som känner sig utvalda och blir en grupp. 

Otaliga gånger har jag blivit stoppad i hallen av femåringar som spänner ögonen i mig och frågar lite anklagande varför inte DE får några kameror!

- Den här gången är det fyraåringarnas tur.

- Men NÄSTA gång, då är det vi! (...och jag har inget bra svar att ge, utan säger lite svävande att "vi får se...")

Nu är man trygg i sin grupp. Och med sin kamera. Då är det kul att få olika uppdrag.

Uppdragen kan variera. Hitta stort eller smått. Roligt eller farligt. Spetsigt eller rosa. Eller grönt. Eller kanske något HEMliGT. Den är lite klurig....något hemligt?!

Kanske det här:

                             

Eller det här:

                              

Så vi gör så mycket mer än fotograferar.

 Vi samspelar och samarbetar...Delger och lyssnar... Räknar, både framlänges och baklänges...Klurar och funderar...Hjälper och låter oss hjälpas...Läser...Utmanas...Utmanar...Upptäcker...ja, ni fattar. 

Det är inte bara fotografering.

Att tolka en uppgift...

Att komma ut med kameran är något alldeles speciellt. I höstruskigt väder blir det ännu mer speciellt.

Jag har sagt det tidigare, man vill gärna springa. Och klättra. Och hoppa . Eller åka ruschkana ner för berget. 

Med kamerasäkerhetsbältet på går det ganska bra, men vi kan nog konstatera att kamerorna inte ser helt nya ut längre. Men de är de ju inte. De jobbar hårt.

Det brukarn vara lagom med tre fotouppdrag ute. Då hinner vi med lite av det andra också. Det där som är viktigt. Att ta knaskort på kompisen. Eller visa de ÄLDRE barnen att man faktiskt har en kamera. Eller bara springa runt och vara glad. 

En uppgift under dessa två veckor har varit t ex att fotografera något pyttelitet.....det är spännande att ta del av barnens tolkningar av uppdraget....

- Jag tyckte att det där lilla barnet ser väldigt pyttelitet ut...

- Den här lilla plutten i min hand, DEN är pytteliten....

- Titta vad liten bänken är!!

Sedan måste man ju självklart fånga något som är jättestort. Det blir träd, huskroppar, gräsmattor, stenar eller en och annan pedagog...

Eller så kan bilden se ut så här:

-Jag tog kort på himlen, för den är verkligen JÄTTESTOR....

                                                     ....det är ju faktiskt sant!

Olika perspektiv...

Det går att se saker ur olika perspektiv. Inte bara rent fototekniskt. 

Man kan ha olika perspektiv på vad som händer. Och hur det händer. 

Några gånger kan jag tänka mig att en del pedagoger har upplevt en lätt rörig och smått kaotisk fotografträff. Med kameror som slänger och far, barn som  rusar runt och blixtar som blinkar.

Man vill kanske gärna att barnen hela tiden skall vara uppmärksamma, lyhörda och ta alldeles fantastiska bilder. 

Jag tänker att det de flesta gånger är just på det viset, men det kanske inte alltid märks. 

Uppmärksamheten kan många gånger vara så totalt riktad mot utforskandet av själva kameran att det blir svårt att fokusera på något annat runt omkring. Då går man åt fel håll. Eller missar en fotouppgift. Men kanske tar en alldeles fantastisk bild!

                             

Ibland kan det vara så att man är i ett nytt rum, med nya kompisar - då måste den situationen provas och formas. Det ger också många roliga bilder, eller alldeles otroligt vackra....

                             

Eller så kan det vara att man inte har lust just för tillfället...och är man fyra år så visar man det. Inte konstigt alls. 

Det "kaos" som ibland uppstår berättar dessutom för mig som pedagog att "nu behöver något hända". Och det bästa som kan hända är att man fångar upp något som någon håller på med. Ett intresse för något. 

Ekollon...Eller små skruvar...Vattenpölarna...höjder...eller avstånd...

                                 

                               

När man sen får möjligheten att se alla bilder efteråt kan man se att det faktiskt händer saker i kaoset. Jag som har förmånen att ha det stora perspektivet, att träffa ALLA barn, ser att det är på ungefär samma sätt över allt. Fast på olika sätt. Så till alla frustrerade kollegor i fotografiprojektet: Ha tålamod. Den här resan kommer att bjuda oss på mycket. Just nu bjuder den på kaos och härliga bilder!

Att fånga en flaggstång...

                                                    

Full fart...

Nu förflyttar vi oss ut. Ut på förskolegården. Ut i hösten. 

Att få med kameran ut blir en ny erfarenhet.

- Men tänk om man TAPPAR den?!

Vilken tur att det fanns säkerhetsbälten till kamerorna i ryggsäcken. Säkerhetsbältet är egentligen ett vanligt nyckelband, men så fort det krokas fast i kameran blir det ett säkerhetsbälte. Fantastiskt.

När man kommer ut vill man helst springa. 

Och ta kort. 

Samtidigt. 

Så det blir så här:

       

           Eller så här:

       

           Eller rent av  så här:

       

           Hur gjorde du när du tog den här bilden?

              

                             - Jag använde lite diskmedel så blev det sån fart! 

            Så klart. För hur hur kan man annars göra?

En bra bild...

Det har varit två intensiva veckor då barnen fått återse sina kameror. 

Den här gången utan lådor och sladdar och liggandes i kameraväskan istället. Spännande.

Vi har gjort lite tillbakablickar från tillfället innan och själv övar och övar och övar jag på att komma ihåg namn...

186 stycken närmare bestämt.

Det är en fantastisk upplevelse att få träffa dessa kluriga upptäckare som i all sin uppriktighet genast visar mig som pedagog vilka utmaningar de söker. 

Deras inlärning går snabbt, så att ligga steget före är inte aktuellt just nu. Men vi är jämsides, och det blir nästan ännu mer spännande. 

Att få ta del av hur barnen möter kameran är minst sagt lärorikt för oss pedagoger. 

Och nu har de utforskat. Teknik...Elektronik...Funktion...Finesser...allt övas på...

Nästa omgång skall vi ge oss ut. Ut på gården...

Håller alla tummar att hösten fortsätter vara lika vacker och vänlig mot oss som hittills. Eller så får vi många möjligheter att prova kamerornas utlovade stöt-, vatten- och gruståliga förmåga. Upptäcktsresande fortsätter...

Många inlägg har handlat om barnens bilder. Eller kameraklotter. Eller "råkadekommaåtknappen"-bilder...kärt barn har många namn...oavsett bildens uppkomst så dyker det ibland upp bilder som man helt enkelt inte kan sluta titta på...

Idag var det den här:

                                   

                                                            

Så mycket...

Det blir väldigt mycket av allt. 

Det har jag förstått.

Varje dag, varje möte genererar en mängd saker. 

Bilder, frågor, urladdade kameror, sneda minneskort, mer BILDER, glädje, irritation, upptäckter, trasiga lådor, mer bilder, tvivel, nya IDÉER, borttappade pennor, ännu mer bilder, obesvarade frågor, felaktiga listor, nya listor, andra infallsvinklar, skratt, HELT nya frågeställningar och ännu mer bilder....

Så det gäller att inte springa på alla bollar. Samtidigt.

Men vilka bollar skall man kasta sig efter?

För allt som händer är ju ändå viktigt, på något sätt, och påverkar det vi håller på med. På något sett. Eller lära oss något. På något sätt.

T ex det här med mängden bilder. De är ju barnens. Det är ju deras första trevande försök att använda kameran. De vill man ju bevara. Men vill barnen det? 

Från allra första början var tanken att alla bilder skulle sparas. ALLA. 

Men vad definierar en bild? 

Är det den som råkat bli när jag klämde lite extra hårt om kameran när batteriluckan skulle stängas? 

Är det den som jag medvetet riktade in men tryckte på filmknappen istället för fotoknappen?

Eller är det den som jag tog när jag höll kameran uppochner och samtidigt kom åt panoramaeffekten? 

Eller är det den där konstigt suddiga och luddiga bilden som egentligen inte liknar något annat än just sudd och ludd?

Alla de här bilderna berättar något. I alla fall för mig som pedagog. Men barnen visar än så länge inget större intresse för dessa. Så ska de sparas?

Nej, nästa beslut blev att, av utrymmesskäl, vara ganska hård i rensningen bland bilderna. 

Om minneskortet innehåller tjugo bilder på en suddig fot, femton på en fröken uppochner och tjugo på kompisens hår plus femtio bilder till som är alldeles för suddiga för att ens kunna urskilja något motiv så vill jag gärna rensa lite...eller...vänta nu.....den där foten...ja det var ju han som var så oerhört koncentrerad när uppgiften att fotografera fötterna gavs...och fröken uppochner...det är oerhört fascinerande att se hur vi pedagoger känner oss obekväma när vi blir fotograferade....eller det där håret...de barnen hade ett väldigt ingående samarbete och diskuterande när de bilderna togs...och plötsligt har det inte tagits bort några bilder alls! För plötsligt har jag upptäckt att en bild inte bara är ett motiv utan på det här stadiet något mycket mer. 

De är en berättelse om HUR. 

Och se, där lärde jag mig något. Igen.

Men vad som händer med bilderna framöver kan jag inte riktigt säga ännu. Har dessutom garderat mig genom att på den externa hårddisken spara ALLA bilder, medans det i den dator som är med till våra träffar bara finns de senast tagna bilderna, i utrensad upplaga. 

Så får det vara just nu. Hur det blir sen vet jag inte riktigt ännu.

Men en sak är säker. 

Det blir mer bilder.

Att skynda långsamt...

Det är nu man vill både gasa och bromsa i projektet.  

Man vill gasa för att inte barnen skall tappa intresset och bromsa för att ge förutsättningar för en djupare förståelse. Det hände så mycket samtidigt. Som pedagog  känner man både glädje och frustration.

Att öppna en låda, undersöka innehållet och snabbt förstå vad det är och sedan klura ut hur man använder den skapar spänning, koncentration, uppfinningsrikedom, frustration och total glädje. 

Det tar olika lång tid, men efter ca 20 minuter är ALLA kameror igång ...och då tas det kort...massor med kort. 

De allra flesta barnen har fått erfara detta nu. 

De allra flesta barnen vet att just DEN speciella kameran med DET speciella numret är "deras" medan jag är där. 

De allra flesta barnen vet att man tar kort med kameran och de gör det med stor entusiasm. 

De allra flesta barnen har hittat knappen med den ljusblåa pilen som gör att man kan titta på den bild man nyss tog, och de allra flesta vet att det lilla blåa minneskortet de stoppade in i kameran sparar alla bilderna. 

De allra flesta barnen vet att om vi sätter in minneskortet i datorn så kan vi se på bilderna i datorn istället för i kameran.

De allra flesta barnen vet också att jag har ett armband med en MAGISK kula som kan välja ut vems bilder vi skall titta på tillsammans...

...Nu blir det spännande...eller hur...?!

Att bli utvald och få använda datorn är stort, men bilderna....nae...de är inte så intressanta ...ännu...varken för fotografen eller åskådarna...

När man är fyra år är man en ganska tuff recensent. 

Och helt ärligt, 99% av bilderna har en svårtolkad berättelse än så länge. 99% av bilderna är kanske rent av inte ens medvetna fotografier utan ett utforskande av knapparna på kameran.

Och det verkar barnen veta. 

Så de vill inte titta mer. 

De vill fortsätta ta kort. De vill ta kort när de leker. De vill ta kort när de springer. De vill ta kort när de klättrar. De vill ta kort på alla som finns i deras omedelbara närhet ...och en del vill helt enkelt inte ta kort längre. 

Och så får det vara. För vi har GOTT om tid på oss. Framför allt säger jag detta till mig själv. 

Vi skyndar långsamt.

Utforskande...

Bildens berättelse...