I goda händer...

Nu är vi som sagt var halvvägs, men det är långt ifrån någon vilotid.

Jag har förstått att kamerorna får jobba ganska hårt ute på enheterna, precis som det var meningen.

Skönt att veta att de är i goda händer.

Själv sitter man igen och upprättar nya listor, planerar, sorterar bilder och jobbar på med dokumentationen. 

Det finns många spännande tankar och planer inför vårterminen. Men de håller vi på lite till.

Men från att ha befunnits i något sorts förvirrat tillstånd över hur vi skall få allt att falla på plats börjar nu så sakteliga en helhetsbild ta form. 

Kameraväskan är så gott som tom nu, det är egentligen bara ett fack som är upptaget. 

I det ligger ett av vårens hemlisar och sover. Invirad i "nåt konstigt papper som ser ut som tejp och som han säkert tagit pappas garage..."

Undrar vad Godis håller på med?....

Nu blir det ett litet juluppehåll här på bloggen, men dyker upp med nya funderingar igen tidigt nästa år,

En riktigt God, Glad, Lat, Kul Jul och ett Gott Nytt spännande År önskar projektansvarig!

När tanken hinner ikapp...

NU är alla kameror utdelade, mottagna och på många ställen redan i gång. 

Härligt.

Nu kan kameror, barn och pedagoger köra sitt eget race, utan att jag avbryter.

Har ägnat en halvdag åt att gå igenom mina egna anteckningar och dokumentationer från höstens arbete. 

Mycket spännande läsning. 

Förundran, fascination, förtvivlan, frustration, förvirring. Är inte det de olika f-orden vi pratar om när vi pratar om kunskap?

Nej, vänta...det var visst fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. 

Jag tror dock att jag skall kontakta Skolverket och be de komplettera med mina f-ord också. För de hör ihop liksom ihop.

Fakta. Om kameran och dess funktioner.

 Undersöka, undersöka, vända, vrida, trycka, klämma, dra, trycka igen.

Här vill jag komplettera med mitt eget förtvivlan. Emellanåt har den känslan dykt upp då dessa ivriga händer har jobbat på. När ett minneskort knakat lite för mycket eller en kamera farit i golvet med lite för stor kraft. Men det har alltid gått bra, så jag vill här lägga till ordet förundran.

Förståelse. Vad kan vi göra med kameran. Vad kan vi göra med bilden? 

Här blir mitt komplement fascination. Många barn har hittat kamerafunktioner som jag själv ännu inte utforskat. Sen jobbar vi på med att berätta med bilderna. Det är ju som jag sagt tidigare kul att titta på sina egna bilder, men inte lika kul att titta på andras. Får nog erkänna att ordet frustration funnits med ibland. Men bara ibland.

Färdighet. Det får man genom övning. Och övat har vi gjort. Det finns bildbevis på detta. 

188G för att vara exakt. Fördelade i 1550 olika mappar. 

Bokstaven G efter talet 188 betyder i det här sammanhanget GALET många bilder. Måste nog komplettera med förundran här med. Och förvirring, för vad skall vi göra med alla bilder?!

Förtrogenhet. Så klart. Men hur märker man det? 

Kanske märker man det i kommentarer som:

 "jag vet hur man gör, kom ska jag visa dig!... " då känner i alla fall jag att man är så förtrogen med sina kunskaper att man gärna delar med sig av de.

Eller: " ...nu vill jag inte ta mer kort Marie-Louice, jag vill LEKA istället..." Självklart. 

Kunskapen om vad kameran kan tillföra mig gör att jag just nu väljer att inte använda den eftersom den vid detta tillfället inte alls skulle vara ett komplement i min lek... 

Vid dessa tillfällen kan jag välja om jag skall reagera med frustration eller förundran. Jag väljer det senare alternativet.

Men jag har visst glömt ett f-ord. Som summerar höstens aktiviteter ganska bra.

Fantastiskt.

Glöm inte det Skolverket!

Trevlig lucia på er!

Halvtid!

Nu är höstens alla pass avslutade. 

Vilken höst!

Någon frågade om det blivit som jag trodde att det skulle bli...ja, i stora drag. För innerst inne visste jag ju inte hur det skulle arta sig, och jag är full av beundran, förundran och fascination över hur barnen tagit kamerorna till sina och numer ser de som en ganska naturlig apparat att jobba med. 

Sen är den ju lite ömtålig, det har vi fått öva på, men det har gått fantastiskt bra. 

Nu blir det en period av bildhantering, reflektion, utvärdering, planering och annat praktiskt innan vi startar upp i februari igen.

Men för den sakens skull skall kamerorna inte få ligga på latsidan. Fredag em. ägnades åt att låta kamerorna hitta tillbaka till sina lådor igen för nu skall de ut på egna äventyr.

Varje grupp som deltar får nu i uppgift att at hand om varsin kamera under den här tiden. Och det vet alla att kameror tycker inte om att ligga i sin låda, utan de vill bli använda.

För säkerhets skull följer det med instruktioner till både barn och pedagoger.

Den tydliga instruktionen blir att kameran och bilderna skall användas. 

I vardagen, i leken, i dokumentationen och i reflektionen - av barnen, med barnen.

Det blir spännande!

Berätta för mig...

- Kan ni berätta för mig om hur det ser ut på er förskola, utan att använda munnen?

Många skeptiska blickar riktas mot mig i gruppen....näe....

Ett barn säger snabbt att - Jag kan gå in i ett annat rum och filma och sedan kan du lyssna på det....

Klokt tänkt. 

Ordet berätta kopplas till att lyssna.

Det är väl oftast så vi beskriver det. 

Och nu snurrar jag till det. 

- Kan ni berätta med kameran?

- Det var ju det jag sa! Du kan lyssna på det jag filmat....

Många barn lägger också kameran mot örat, som en telefon, och försöker lyssna i den. Men ännu har ingen föreslagit att de kan ta en bild och visa hur det se ut. Men de får utmaningen. 

- smyg ut och ta en bild i hallen och kom sen tillbaka. 

Det är lätt. Uppdrag är lite spännande.

Vi lägger alla kameror på golvet, huller om buller. Med numret nedåt så att alla ser lika ut.

Jag tar en kamera i taget, letar fram den tagna bilden och försöker tolka det jag ser. Inte alls svårt. Barnen tar jättebra bilder.

- Ni har röda krokar i er hall och där ser jag en låda med sånna där....vad heter det?...

- Skostrumpor!

Vi går igenom kamera efter kamera och jag får mer och mer information om hur det ser ut på de olika förskolorna. 

- Ni kan ju berätta med kamerorna! 

- Ja...vi visar dig! 

De kan bestämt vad som helst de här fyraåringarna!

Förutom att detta blir en övning i att berätta med bilder är det också en strikt kameraövning. 

Man väljer både motiv och avstånd. Och har man gjort det blir det lättare att sedan känna igen sin bild bland alla de andra. 

Ibland uppstår en liten konflikt när fler fotografer gör anspråk på en bild. Men då kollar vi kameranumret och hittar då rätt fotograf, och efter en stund hittar vi nästan exakt samma motiv i en annan kamera.

Ibland uppstår förvirring då ingen gör anspråk på en specifik bild. När vi då kollar kameranumret sitter oftast en förvånad fotograf som inte alls känner igen sitt foto. Då uppstår nya frågor. 

Hur blev det så?

Vad ville du ta kort på? 

Vill du försöka igen?

Det vill man oftast. 

Och kan komma tillbaka med den bilden man hade tänkt.

Men ibland kan det bli sådana här bilder, och de är nästan mest fantastiska:

Och det är ju dessutom solklart vad de berättar!

Återkoppling

Nu är vi inne på det sista "varvet" nu i höst.

Den här gången blir det en liten blandning av aktiviteter. Först och främst blir det en återkoppling till våra utflykter där jag tagit bilder från barnens kameror och satt ihop till ett bildspel som berättar om deras gemensamma erfarenhet. 

Det finns många bilder. Nu märker man dessutom att det finns en större medvetenhet kring deras foton. De känner igen och kommenterar. Återberättar det som visas och talar med stolthet om att det är deras bilder.

De olika utflyktsmålen har gett olika bra förutsättningar för fotografering och därmed har bilderna varit av ett väldigt varierat slag. Men tillsammans blir de en fantastisk berättelse om en gemensam upplevelse.

Den här bilden kommer t ex från ett besök på Science center. Vad som är motivet kan varken fotografen eller jag svara på, men den berättar ändå en hel del om vårt besök. 

Hela Science center är fyllt av synintryck. Ljus, skuggor, färger och former...och en hel del fart!

De har även fått använda kameran fritt. Då blir det ännu mer spännande. 

Ibland berättar kanske inte den bilden som tas så mycket, då är det fantastiskt att kunna vara i närheten. Och få syn på de magiska ögonblicken:

Eller så tar man helt enkelt kort på det man är mest stolt över just nu:

Eller något som är väldigt hemligt:

Eller så frågar man undertecknad om hon kan göra ett "monsterfejs":

Det finns som sagt var många bilder...