Varför fyraåringar?

Passar på att filosofera lite så här i början av bloggen, då allt det praktiska och logistiska arbetet är både klart och oklart på samma gång...vi går in på det när alla trådar är uppnystade....

Tar mig istället en funderare kring en av de frågor jag fått:

Varför fyraåringar?

När frågan ställts, och det har den ett otal gånger, har jag ibland bett frågeställaren själv att beskriva en fyraåring. Varje  individ är unik i sitt slag, jag vet, men trots det har dessa formuleringar dykt upp tillräckligt många gånger för att det ändå kanske kan ligga lite sanning i det:

Många beskriver en fyraårig som
NYFIKEN, HARMONISK, FANTASIFULL,
GLAD, GOD MOTORIK, VERBAL, KLOK och VILJESTARK...och jag håller med de....

Om man dessutom knappar in ordet "fyraåring" i sökfältet på datorn får man träffar som även berättar om HUMOR, GOD SJÄLVKÄNSLA, GOD SOCIAL FÖRMÅGA och rent av "vet ofta vad som är RÄTT och FEL".

I rest my case.

Om detta verkligen stämmer, vem skulle INTE vilja jobba tillsammans med fyraåringar?!
Vid närmare eftertanke...borde vi inte ha fler fyraåringar på högt uppsatta positioner i samhället?

Eller åtminstone ta tillvara all denna nyfikenhet, harmoni, fantasi, glädje, klokhet, viljestyrka, självkänsla och sociala förmåga på något samhällsnyttigt sätt? För NÄR under ens fortsatta liv kan man identifiera sig med så många vackra ord?

Att få arbeta tillsammans med korta människor är en stor förmån, det vet vi som arbetar i förskolan. Vår arbetsmiljö och våra löner har stor utvecklingspotential, men vi har ändå den förmånen att befinna oss nära en mer eller mindre komplett människa - fyraåringen.
Det är bara att låta sig förundras, inspireras, lyssna och vara nyfiken, och kanske hitta fyraåringen i sig själv...

Därför skall fyraåringar vara huvudpersoner i det här projektet.






 

Att våga...

"Hej! Mitt namn är Marie-Louice Zainali, förskollärare och ateljerista i vår stad, och jag har en idé..."

Så inleddes min projektbeskrivning som jag formulerade och "hällde" över hela kommunledningen i Trollhättan. Tror jag läste igenom mitt dokument säkert hundra gånger innan jag tryckte på skicka-knappen. "Det må bära eller brista, JAG tycker att det här är en bra idé så kanske att NÅGON annan tycker det samma..."

Det visade sig inom loppet av några veckor att det var FLERA som gillade idén.

Så nu sitter jag här, som projektansvarig för "Jag vill visa dig..." Med tusen bollar i luften och lika många fjärilar i magen, men ändå ganska lugn för jag vet att det finns människor runt omkring som tror på det här och som mer än gärna vill vara med och tänka, delta, stötta och hjälpa.

Ibland nyper jag mig i armen för att försäkra mig om att det verkligen är sant. Det är en fantastisk möjlighet jag fått, att genomföra det här projektet, så nu är det upp till bevis som gäller!

Planeringsarbetet har pågått i dryga tre veckor nu och det är dryga två veckor kvar till "skarpt läge".
Det är ett oerhört intensivt arbete med tankeverksamhet, möten, samtal, formulär, presentationer, problemlösning, bokningar, inköp och allt vad det innebär. Och jag lär mig. Hela tiden. Är inte det fantastiskt?

vilken tur att jag vågade!