Inte bara ett kameraprojekt...

Ni vet den där känslan då man släpper kontrollen. Då man litar mer på barnen än på sig själv.

...och söker svaren på sina frågor hos de och de ger så många kloka svar!

Den bästa stunden för en pedagog. Där befinner jag mig nu.

Ur ett kameratekniskt - zoomande - ISOtals - ljussättningsperspektiv är vi deffinitivt ute och cyklar just nu. 

Men ur ett mellanmänskligt, utforskande, integrerande, lärakännavarandraperspektiv är vi absolut på banan!

Det tas fortfarande helt fantastiska bilder, eller vad sägs om dessa?

 foto: Amel

 foto: Hawra

Men jag vågar nästan inte skriva det... men det är lite som att de fantastiska bilderna blir en biprodukt och kamerorna en ursäkt för att göra det som är viktigast just nu.

Att mötas.

Vi reser eller promenerar fram och tillbaka. Lite tveksamt i början, då är kamerorna bra att jobba med.

Sen blir det mer nyfiket. Då vill man leka!

Barnen provar varandras skollokaler, material, leksaker, spel...

Det finns både skillnader och likheter, och likheterna binder samman och gör att man börjar kommunicera.

Ibland hittar vi likheter i skillnaderna!

 - Det är svårt att komma ihåg era namn, de är så krångliga!

 ( som fördomsfull vuxen håller man andan en sekund....)

 - Det är ju ni som har svåra namn!

Plötsligt är alla överens om att de flesta namnen är lite krångliga, så tillsammans övar vi...

En spännande insikt - namn som jag aldrig hört förut eller försökt uttala kan vara svåra för mig - men även MITT namn är konstigt och svåruttalat för någon annan!

Idag blev det extra namnlekar för att riktigt öva in namnen och sedan fritt utforskande. Man bjuder in och bjuds in och innan vi vet ordet av är det dags att runda av.

Då blir det avskedskramar mellan nyfunna vänner och en extrauppgift för de ordinarie pedagogerna.

För här skapas nya relationer som på något sätt måste underhållas.

Vill/kan/vågar man som pedagog jobba vidare med det - då har mycket vunnits...

...och under tiden tas det massor med fina bilder!

 foto: Hawra

Bara ett litet rött band...

På dagens promenad mellan två skolor iakttog ett av barnen ett litet rött band i en gran.

Mitt trista vuxenhuvud registrerar det som en vägvisare i en förutbestämd slinga, där någon bestämt var och åt vilket håll man skall gå. Till saken hör att många klasser och förskolegrupper rör sig i just de här omgivningarna så snitslade banor hör inte till ovanligheten. Allt detta hann jag tänka, men fortsatte att vara tyst.....

- Marie-Louice, jag kan inte läsa så bra, men kan du gå fram och kolla om det står något!

Vi gick dit och kollade. Det stod ingenting någonstans.

Så vi fortsatte promenaden och i alla fall jag glömde bort bandet. 

Vi var ju påväg för att möta barn i den andra förskoleklassen. Vi har ju ett fotoprojekt att genomföra!

En timma senare går vi samma väg tillbaka.

Det pratades om ditten och datten och nya kompisar och spännande leksaker, så plötsligt:

- vi måste kolla bandet igen!

Bandet hänger kvar. Och innan jag hinner blinka tar tankebanorna fart hos barnen!

- det kanske är någon som hängt den där för att den var tappad...

- eller så har nån gått vilse och hängt den där för att känna igen sig...

- det kanske är stoppet för spökena! De får inte gå längre än hit!

- tänk om det är en vargvarnare!

- det kan vara någon som vill lämna ett meddelande....

Plötsligt står jag där omgiven av klokskap, utforskarlust, upptäckarglädje, fantasi, spänning, mystik, kommunikation, NO, svenska, drama och matematik...

Förundrad inför det stora engagemang som det lilla plastbandet i granen väckte, och bedrövad över att jag inte kan få fortsätta utforska detta mysterium tillsammans med barnen.

Men jag hoppas att fler grupper kommer att passera och att de har med sig sina ordinarie pedagoger, för den här lilla plastbiten gav banne mig inspiration för en hel termins arbete!

Så vad gjorde vi? 

Bestämde att bandet skulle få hänga kvar och att barnen skulle fråga sina pedagoger om de kunde gå tillbaka och kolla en annan gång...

Vi får se hur det går....

Jag visste inte att det skulle bli så kul...

- Blev besöket idag som ni trodde att det skulle bli?

- Näe, jag visste inte att det skulle vara så kul som det var!

- och jag trodde inte vi skulle få leka så mycket....

- trodde att vi skulle sitta ner och jobba och så där mycket mer...

Ibland lever inte verkligheten upp till förväntningarna. 

Men det behöver inte betyda att det är fel.

Just idag betydde det faktiskt tvärt om. 

Varifrån ovan nämnda förväntningar kommer har jag faktiskt inte en aning om. Men kanske det är så att uttrycket att " vi skall hälsa på i deras skola" tolkas som att man sitter och jobbar, inte leker så mycket  och kanske inte alltid har jättekul?...men det är bara spekulationer...

Denna vecka åker klasserna minibuss till varandra. Den turen gör stort intryck på många. 

En resa på ca 7 minuter från höghus till "landet", och tvärt om, med både hästar, kossor och balklänningar.

Vår snälla busschaufför kör sakta sakta förbi hästhagarna så att de som är intresserade kan fånga de på bild.

 foto: Amanda

 foto: Alissa

Sen är det en liten promenad mellan en av skolorna och busshållplatsen, där ser man bl a detta:

 foto: Molly

Väl på plats i skolorna hittar vi varandra i kameralekens värld.

Färgjakter eller hoppande ploppar.

Just idag uppfanns dessutom två helt ny lekar. Kamerakurragömma och Gömma kamera.

I kamerakurragömma var det viktigt att den som räknade hade sin kamera för att snabbt ta ett kort på den de hittade.

 foto: Afrim

 foto: Afrim

...och i Gömma kamera fick en person blunda "jättemycket", medans övriga bestämde var hens kamera skulle gömmas. 

 foto: ML

Sen var det bara att gissa fågel, fisk eller mittemellan och börja leta!

Efter den här dagen håller jag med:

Vi trodde inte vi skulle leka så mycket och vi visste inte att det skulle bli så kul.

För så är det. 

Man kan aldrig veta.

Men lärde vi oss något då?

Tja, vad sägs om:

5-6 nya namn

Två nya lekar

Hur man tar sig till en annan skola

Att det finns en affär där man kan köpa prinsessklänningar

Och att det finns exakt samma pennvässare på båda skolorna

...detta trots att vi lekte nästan hela tiden...

Naturskola på Hunneberg - flera perspektiv!

Ett sista inlägg från vårt besök på Kungajaktsmuséet.

Barnen fortsätter att delge sina egna tankar och erfarenheter:

Jag tycker så mycket om den här kaninen. Den har min favoritfärg - vit. Det är lite synd om de för att de är skjutna....varför skjuter man de snälla djuren egentligen?...

 foto: Moa

Det är som att björnen pratar med kameran. 

Det är en fundersam björn som står helt still och lyssnar...

 foto: Eddie

Det här var en fin fågel!

 foto: Eddie

Det här är en riktigt cool bäver!

 foto: Mio

Det är så söt igelkotten, jag tror den äter småkryp...

 foto: Oskar

Den här bilden tycker jag är så mysig...det var varmt och skönt därinne...

 foto: Alfred

Det här är en glad bäver. Den har sååå lång svans och små ben så den kan simma bra. 

Bävrar bygger sina hus under vattnet med träd som de gnager på...

 foto: Oskar

Älgen är fin...

 foto: Samuel

Den här vargen är ledsen och ensam, jag tycker det är synd om den...

 foto: Alva

Färdigrapporterat från Kungajaktsmuséet. Gör gärna ett besök där, där finns en hel del att utforska!