Inte bara ett kameraprojekt...

Ni vet den där känslan då man släpper kontrollen. Då man litar mer på barnen än på sig själv.

...och söker svaren på sina frågor hos de och de ger så många kloka svar!

Den bästa stunden för en pedagog. Där befinner jag mig nu.

Ur ett kameratekniskt - zoomande - ISOtals - ljussättningsperspektiv är vi deffinitivt ute och cyklar just nu. 

Men ur ett mellanmänskligt, utforskande, integrerande, lärakännavarandraperspektiv är vi absolut på banan!

Det tas fortfarande helt fantastiska bilder, eller vad sägs om dessa?

 foto: Amel

 foto: Hawra

Men jag vågar nästan inte skriva det... men det är lite som att de fantastiska bilderna blir en biprodukt och kamerorna en ursäkt för att göra det som är viktigast just nu.

Att mötas.

Vi reser eller promenerar fram och tillbaka. Lite tveksamt i början, då är kamerorna bra att jobba med.

Sen blir det mer nyfiket. Då vill man leka!

Barnen provar varandras skollokaler, material, leksaker, spel...

Det finns både skillnader och likheter, och likheterna binder samman och gör att man börjar kommunicera.

Ibland hittar vi likheter i skillnaderna!

 - Det är svårt att komma ihåg era namn, de är så krångliga!

 ( som fördomsfull vuxen håller man andan en sekund....)

 - Det är ju ni som har svåra namn!

Plötsligt är alla överens om att de flesta namnen är lite krångliga, så tillsammans övar vi...

En spännande insikt - namn som jag aldrig hört förut eller försökt uttala kan vara svåra för mig - men även MITT namn är konstigt och svåruttalat för någon annan!

Idag blev det extra namnlekar för att riktigt öva in namnen och sedan fritt utforskande. Man bjuder in och bjuds in och innan vi vet ordet av är det dags att runda av.

Då blir det avskedskramar mellan nyfunna vänner och en extrauppgift för de ordinarie pedagogerna.

För här skapas nya relationer som på något sätt måste underhållas.

Vill/kan/vågar man som pedagog jobba vidare med det - då har mycket vunnits...

...och under tiden tas det massor med fina bilder!

 foto: Hawra