Mitt trista vuxenhuvud registrerar det som en vägvisare i en förutbestämd slinga, där någon bestämt var och åt vilket håll man skall gå. Till saken hör att många klasser och förskolegrupper rör sig i just de här omgivningarna så snitslade banor hör inte till ovanligheten. Allt detta hann jag tänka, men fortsatte att vara tyst.....
- Marie-Louice, jag kan inte läsa så bra, men kan du gå fram och kolla om det står något!
Vi gick dit och kollade. Det stod ingenting någonstans.
Så vi fortsatte promenaden och i alla fall jag glömde bort bandet.
Vi var ju påväg för att möta barn i den andra förskoleklassen. Vi har ju ett fotoprojekt att genomföra!
En timma senare går vi samma väg tillbaka.
Det pratades om ditten och datten och nya kompisar och spännande leksaker, så plötsligt:
- vi måste kolla bandet igen!
Bandet hänger kvar. Och innan jag hinner blinka tar tankebanorna fart hos barnen!
- det kanske är någon som hängt den där för att den var tappad...
- eller så har nån gått vilse och hängt den där för att känna igen sig...
- det kanske är stoppet för spökena! De får inte gå längre än hit!
- tänk om det är en vargvarnare!
- det kan vara någon som vill lämna ett meddelande....
Plötsligt står jag där omgiven av klokskap, utforskarlust, upptäckarglädje, fantasi, spänning, mystik, kommunikation, NO, svenska, drama och matematik...
Förundrad inför det stora engagemang som det lilla plastbandet i granen väckte, och bedrövad över att jag inte kan få fortsätta utforska detta mysterium tillsammans med barnen.
Men jag hoppas att fler grupper kommer att passera och att de har med sig sina ordinarie pedagoger, för den här lilla plastbiten gav banne mig inspiration för en hel termins arbete!
Så vad gjorde vi?
Bestämde att bandet skulle få hänga kvar och att barnen skulle fråga sina pedagoger om de kunde gå tillbaka och kolla en annan gång...
Vi får se hur det går....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar