Förundringens tid...

Så här i slutet av terminen är jag full av förundran. 

Sitter just nu och skall klippa ihop fyra timmars film till något mer behagliga 15-20 min. Film som barnen själva filmat och som tillsammans skall bli en berättelse om deras förskoleklass. Ett första utkast som sedan skall godkännas av filmarna själva.

Det är ingenting man gör på en eftermiddag. Men det är väl spenderad tid.

Känner att jag upprepar mig mer och mer, men det är min egen övertygelse som talar.

Det jag hela tiden återkommer till är vad fantastiskt mycket information barnen ger oss genom sina bilder och sina filmer. 

Det här är inte bara "enkla" filmer som beskriver en verksamhet. Det är mycket mer än så.

När man går igenom deras filmer ifrån det allra första filmförsöket och fram till det senaste strömmar informationen emot mig. 

Lärstilar, utforskande, intressen, språk, relationer, färdigheter, svårigheter, gamla kunskaper, nya kunskaper...

Man kan se vilka spel de spelar hemma på datorn, eller vilka program de tittar på på TV:n. Vilken musik de gillar och vem/vilka som är idolen. 

Man får reda på vad det är som fångar deras intresse i den omedelbara närheten och vad som det finns en fördjupad nyfikenhet för.

Filmerna visar hur jag som pedagog låter, uttrycker mig, rör mig och agerar och framförallt visas det ur dessa unga filmares perspektiv.

Hur kan jag läsa in allt detta?

Vad jag känner är att när barnen har en kamera i sina händer blir den helt enkelt ett verktyg som sparar deras tankar och synintryck. En förlängning av deras ögon, av deras händer och en deltagare i den aktivitet de utför. Deras filmer blir omedelbara och ej tillrättalagda. Helt ocensurerade.

Och det här är viktig information till oss vuxna som finns omkring de och som ansvarar för den verksamhet de kommer till. 

Mitt dilemma är bara hur den här informationen kan nå ut till de som behöver den?

Det tål att kluras på en stund till. 

Och under tiden fortsätter jag att förundras.

God Jul på er!

Ett naturligt verktyg del 2:

Känner att föregående inlägg kan få mer utrymme...

Att kameran är ett naturligt verktyg för barnen råder det för mig ingen större tvivel om.

Men det kan vara intressant att se vad den används till.

Kameran får många funktioner för barnen. Ibland är den helt enkelt bara en kamera, en leksak som man experimenterar med. Då är inte produkten, dvs bilden eller filmen, alls intressant. Det är mera knäppandet, zoomandet eller tryckandet på alla knappar som är det viktigaste. 

Jag upplever att det också är viktigt att få "äga" och ansvara för sin kamera. Den måste inte alltid användas, men den får vara med fast man gör något annat för tillfället. Som en kompis. 

Och ibland händer det att det blir en bild ändå...

Andra gånger blir den en kompis som är MED i leken, t ex kan den tjänstgöra som övervakningskamera i spionleken...(vilket genererar väldigt långa, lite småtråkiga filmer på fötter som passerar åt olika håll...)

...och vid andra tillfällen återspeglar den scener ur barnens verklighet...

- Titta, det är som alla tevearna i affären!

Ibland är kameran med, fast i annan form....

Men väldigt ofta får den göra sitt riktiga jobb...dvs att fånga ett motiv, en tanke eller en berättelse!

Vad tror ni, vore det inte fantastiskt bra om barnen hade tillgång till några kameror bland alla de andra verktyg vi erbjuder de i den dagliga verksamheten? Det är min övertygelse att det skulle bidra till ett extra kunskapande hos barnen och i allra högsta grad, hos oss pedagoger.

Ett naturligt verktyg...

 - De här bokstäverna har jag använt...

Ibland undrar en del vad man håller på med. 

Far runt och träffar en väldig massa unga människor som hanterar kameror, stativ, datorer och projektorer och som fotograferar och filmar så det står härliga till.

Vad blir det av allt? 

Varför gör vi detta egentligen?

Scen ur verkligheten:

Första besöket på en av skolorna. Alla kameror är uppackade, lådor, sladdar och instruktionsböcker ligger utspridda överallt i rummet. Alla barn provar sina kameror med stor entusiasm överallt i lokalen.

Då kliver en pedagog in, som bara skall passera, och blir mött av glada röster:

- kolla vi har kameror! Får jag ta kort på dig? 

(Själv delar jag barnens entusiasm och blir så stolt när de faktiskt frågar om lov innan de börjar knäppa...)

- Ja jag ser att ni har kameror. Men varför har ni det?

( hm...vad kommer barnen att svar nu?...väldigt nitisk pedagog att fråga barnen efter syftet direkt, hinner jag tänka...)

- vi vet inte!....Men kolla så här gör man!...Och jag har satt in batteriet själv!...Och om man trycker här blir det en bild!...och titta jag har tagit bild på XX!...

- oj, ja, tänk att ni får ha så dyra kameror. Var nu rädda om de!

Här har jag lust att slänga mig in och prata om vikten av kunskap kring bilden och dess kommunikativa möjlighet, att barnen tidigt får komma i kontakt med modern teknik och att kameran är ett ypperligt verktyg för barnen att lyfta fram sin bild av tillvaron. Men jag är upptagen av annat just då, så jag förblir tyst...precis när pedagogen är på väg ut ur rummet följer ett barn efter och säger:

- vet du, det är faktiskt bra att veta hur man gör när man fotograferar!

Häpp!

Vid den avslutande samlingen ställer jag faktiskt den nitiska pedagogens fråga till barnen igen.

Svaren?

-så vi skall kunna ta kort!

-så att det inte alltid e fröknarna som fotograferar!

- så vi skall kunna detta när vi är stora!

Detta visste några av barnen tidigt i höstas. 

Idag har jag fått mer info från andra barn.

Scen ur verkligheten:

Utdelning av kameror, lite allmänt prat och uppdrag: Att göra stora saker små på bilden. Inga som helst problem. 

Man går låååångt bak! ( egentligen tycker de nog att mina övningar var lite småtråkiga...)

Vi tar en stunds kameraövningspaus och leker fritt. Då händer det grejer!

- jag vill göra en film, som jag kan visa andra sen!

- jag måste ha kameran när jag går till jobbet!

- det här blir en mycket viktig vuxenfilm!

- vi kan titta på film i kojan!

I kamerorna finns sedan MASSOR av berättelser om vad de gör, gillar, kan, tänker, inte gillar osv...

Det är det vi pedagoger måste se. Då tror jag man som vuxen kan börja förstå varför barnen har kameror. För barnen vet ju uppenbarligen redan.