Att stå på egna ben....

-" En sån har jag sett att de har på TV!"

- "En sån har vi hemma hos oss!"

- "Jag vet, det är en sån där som gör att man inte måste hålla...."

Både nyfikenheten och kunskapen är stor när kamerastativet kommer fram. Det är alltid spännande med tekniska manicker, speciellt om det finns en vev också. Där man kan höja och sänka . Sen måste kameran skruvas fast, det är väldigt intressant också, den får liksom en liten fot. En fot som sedan låses fast i stativet. Och det lilla vattenpasset, "- bubblan som talar om att allting är rakt!"

När allt detta är ordnat händer det något. Från att ha svischat runt och utforskat kamerans, och sina egna möjligheter förvandlas man direkt till ett proffs.

Utan minsta tvekan vet man själv vilket motiv man är ute efter...

Den som kanske förut hade svårt att bestämma sig tar genast kommandot...

Man ger regi....

Eller får flera spännande erbjudanden om motiv...

Det blir liksom väldigt mycket på riktigt.

Det kan tänkas att det faktum att man får tillgång till en egen kamera som man själv använder är tillräckligt "på riktigt", men de här fotograferna är vana vid det nu och låter sig inte imponeras hur lätt som helst. 

Stativet väcker också lust att agera, på allvar eller på skoj...

Många vet att det är på det sättet filmer blir till, magin sitter på något sätt i stativet...

...och när kameran inte sitter fast i handen blir det lättare att samarbeta. Man kan prata om vinklar, zoom och annat viktigt...

...och även om det är full rulle bakom ryggen blir man oerhört fokuserad!

Jag tänker på två saker.

Dels hur bra det är att kunna utmana vidare. Precis när det där med att filma inte var så märkvärdigt längre så förändras det när något nytt tillförs. Och plötsligt väcks nya funderingar...

Sen är det intressant hur man påverkas av det material eller de verktyg man erbjuds. Det blir mer på riktigt om materialet är på riktigt. Det gäller både stora och små. Och det gäller allt vi erbjuder.

Skall själv erkänna att jag känner mig liiiite coolare de gånger jag får bära med mig stativet också och inte enbart en blommig lattjolajbansväska som utåt sett inte avslöjar någon avancerad teknisk utrustning.

Så om det påverkar mig, varför skulle det inte påverka den som är sex år?

Teatertur!

Vissa dagar är lite roligare än andra. T ex när man har turen att fotoprojektsdagen infaller samma dag som gruppen skall på teater. Ett ypperligt tillfälle att använda kamerorna på. 

Det betyder en hel del det här att man får gå på teater. Det blir som lite extra sprattel i benen.

Oftast får man åka buss, ett äventyr i sig - den här gången blev det blev många bilder och många långa "viåkerbussfilmer"....

Men turen gick inte till någon vanlig teaterscen, gympasal eller annan arena - utan till badhuset!

Teater i badhuset?! Jodå, det går aldeles fantastiskt bra.

Den förträffliga föreställningen "kapten Smajling och Silla vågar" utspelar sig vid en fyr i havet, så då är ju en simbassäng en utmärkt scen.

En oerhörd närkontakt mellan publik och skådespelare, eller som ett barn sa:

- det här är första gången jag ser en teater med riktigt plask i, som stänkte på mig!

Föreställningen avslutades med att barnen fick hjälpa till att hitta en skatt - ett unikt bläckfiskmärke till alla åskådare!

Och så klart lite fotografering:

Vi passade på att testa om kamerorna funkade under vattnet - så Silla fick hjälpa oss att ta ett kort:

               Perfekt!

Det gemensamma utforskandets väg...

Tvåhundra deltagare i samma projekt. Det är en hel del. 

Tvåhundra individer som finns med i olika gruppkonstellationer och som tillsammans utforskar kameran, dess funktioner och möjligheter. Det uppstår många tankar.

De möter kameran med glad nyfikenhet. En del tröttnar snabbt och vill ägna sin tid åt annat, men de allra flesta vill fortsätta. 

Det blir en avvägning mellan uppdrag och eget utforskande hela tiden. Och hela tiden väcks det nya frågor. En del frågor måste vi helt enkelt undersöka lite extra.

Nu när hösten råder utanför fönstret och det är mörkare uppstår fler och fler funderingar kring kamerans blixt...

Det här har vi lärt oss tillsammans idag:

Det är väldigt spännande när blixten är i gång...och det blir ännu roligare när flera blixtar jobbar samtidigt:

        För då blir den mörka mattan upplyst!

...och går man supernära mattan med kameran blir det oerhört spännande bilder...

       

Samma sak om man går supernära något som inte ens fotografen själv kommer ihåg vad det var...

 -????

Uppdrag: Hitta det mörkaste utrymmet du kan och ta en bild där!

         - Det blev helt upplyst!

         - jag blev helt upplyst!

 Och när alla tagit en blixtbild där hela ytan blivit upplyst kan det se ut så här:

         - Men nu blev det ingen blixt!!!

Så vad har vi förstått?

Om det vi vill fotografera inte har tillräckligt mycket ljus själv så ser kameran till att det blir extraljus!

- för en kamera behöver ljus för att fungera!

Såå skönt att få finnas med i detta forskarteam!