Konsten att ta in en konsthall

Två av grupperna i projektet har besökt Konsthallen i Trollhättan

Där arbetar Peter som tar emot oss. 

Vi har HELA konsthallen för oss själva, då vi kommit dit före ordinarie öppettid. 

Det är ett fantastiskt rum.

Stort.

Ljust.

Och högt till tak.

Ingen av barnen har varit där tidigare, och nästan inte någon av pedagogerna heller. 

Men nu är vi här.

Konsthallen är ungefär som ett bibliotek, förklarar Peter. Fast här kan man se på konst istället för att läsa böcker.

Utställningen just nu består av en mängd enormt stora fotografier av en mycket berömd kinesisk konstnär. Det är väldigt vackra foton. Foton från hela Kina, och på varje bild ser man konstnären i exakt samma position. Han gör en armhävning. Spritt språngande naken. 

Vetskapen om detta gjorde att en del pedagoger och föräldrar valde att inte gå till konsthallen.

Man kan tycka och tänka vad som helst kring det, men syftet med våra fotoutflykter är att det just skall bli en utflykt och då skall alla känna sig till freds. Så man fick välja.

Men nu är VI här.

Peter berättar om fotografierna och om konstnären. Barnen lyssnar. En stund. 

Sen vill de ta in konsthallen. Med kameran och med hela kroppen. 

Nyfiken på...

Det är klart att det är spännande att som fyraåring få tillgång till en egen kamera. Det tycker barnen. De uttrycker det både med sina ord och sitt agerande.

Men som vanligt tar de emot detta som en självklarhet. 

Visst är det spännande, men vad är det för konstigt med att jag har en kamera?

Andra runt omkring tar det däremot inte lika självklart. 

Äldre kompisar t ex som uttrycker en viss avund kring varför de inte får ha kameran. Eller vuxna som blir oerhört exalterade över fyraåringarnas projekterande. 

-oj, har ni kameror!! Vad spännande, var försiktiga!

Det kan t o m vara så spännande att en och annan tidningsreporter blir nyfiken och vill ställa frågor och fotografera fotograferna...

Nu tror jag att tidningsreportrar är ganska luttrade, men jag vet inte om de själva är vana vid att bli dokumenterade. Men det blir man om man är med i detta projektet.

Så varsågod alla reportrar och fotografer som varit nyfikna på våra utforskande fotografer - här kommer barnens version av er:

 

Ett litet förtydligande

Varför i hela friden håller vi på att åka runt till så många olika ställen? Vad är tanken?

Frågan har dykt upp några gånger. Så här tänker jag.

Det här projektet handlar om väldigt många olika delar.

Det handlar om barn och deras förhållande till digital teknik.

Det handlar om att berätta med hjälp av bilden.

Det handlar om att mötas genom delade erfarenheter.

Det handlar om att barnen och deras berättelser skall synas och höras i staden.

Hela hösten har vi övat oss på kameran. 

Vad man kan göra med den. 

Hur man kan göra med den.

Alla barn känner mig och alla barn har fått träffa Godis.

Det blir en gemensam erfarenhet.

Varje grupp har fått en annan grupp som sin vänförskola. Dessa grupper har under utflyktsveckorna, i möjligaste mån, besökt samma ställe, dock inte samtidigt.

Det blir också en gemensam erfarenhet.

Nu ska vi på riktigt få igång den digitala kontakten mellan grupperna, och då finns det flera gemensamma erfarenheter att prata om.

Förhoppningen är sedan att vi under våren skall besöka samma ställe igen, men den gången tillsammans. Det blir en ny gemensam upplevelse. 

Blir det andra bilder då? 

Ser med spänning fram emot detta.

Smakfulla bilder....

Alla grupper har nu varit ute på fotoutflykter. 

De har som jag tidigare nämnt besökt lite olika mål. Science center, n3 och konsthallen. 

Men det uppstod ett litet problem i planeringen. 

Tydligen är måndagar den dagen man planerar, städar, omorganiserar och fixar med allt de som inte hinns med så länge det finns besökare på plats.

Så då har man lite stängt. Det kan man ju förstå. Men med ett tight schema där alla sexton grupper skall hinna med sina utflykter på två veckor så måste vi använda måndagen också. 

Så vad gör man?

Åker buss så klart. Det är ju det största äventyret. 

Men vi vill göra något mer.

Så det blir en promenad i en spännande miljö där vi med kamerans hjälp letar efter stort och smått och annat som kan vara spännande. Vad tycks?

   Och efter denna lite kylslagna promenad på måndagsmorgonen blir det dags att fotografera smaker!

   ...hur gör man då?

- Vänta, vad är det som luktar?

- det är någon som bakar...

Så här kan resultatet bli om uppgiften är att fotografera något som smakar:

Det går minsann att fånga det mesta med en kamera.

Vilken tur att bageriet och caféet inte är stängt på måndagar...

Det roligaste...

Så många utflykter jag fått vara med om. 

Så många spända förväntansfulla fotografer som gett sig ut i världen.

Så många glada pedagoger som rest med.

Vi har fotograferat, utforskat, förundrats, frusit, dansat, blivit blöta, lyssnat, smakat och erfarit på alla möjliga sätt. 

Alla har inte gjort allt, men alla har gjort något.

Men det finns en sak som De flesta fått göra. 

Och som väldigt många gånger visat sig vara den allra största behållningen.

Det största äventyret när man är fyra år och ger sig ut på äventyr med sin förskola tycks vara:

ATT ÅKA BUSS!

Tänk på det alla trötta morgonpendlare. Ni är med om ett fantastiskt äventyr.

Bussen svänger och far. Pustar och frustar. Det finns konstiga handtag och VÄLDIGT spännande knappar som man INTE får trycka på.

Sen går det aldeles utmärkt att dokumentera sin resa.

Här kommer projekt "jag vill visa dig"s egen version av På spåret, gissa vart vi är på väg?!

Att lyssna...

Halvvägs genom fotoutflyktsveckan.

Några har varit på Science center och utforskat.

Sökt efter bollar,bubblor och vatten med kameran. 

Och hittat det. I synnerhet vattnet.

De har lekt affär och byggt med jättelego. Kört "cykelsköldpadda" och byggt broar.

Helt enkelt utforskat med hela kroppen.

Några har varit på N3.

Och träffat Ulf. 

Ulf som har tofs för att han vill, och kan spela massor med instrument...

Ulf som har en JÄTTESTOR trumma. 

Och då snackar vi JÄTTESTOR! Och den låter VÄLDIGT mycket....

Det finns andra instrument som också låter väldigt mycket:

...och en del som låter både mycket och lite beroende på vem som spelar...

Och sedan när vi har lyssnat är det dags att komma närmare med kamerorna...

Mötet med Ulf och alla mäktiga instrument blir ett möte där man lyssnar mycket. Och ljudet känns i hela kroppen. Man märker på barnen att de blir påverkade av musiken. Det blir vi vuxna också, kanske mer än barnen.

Det är helt enkelt mäktigt.

Men går det att fånga med en kamera? 

Kan man lyssna med en kamera? 

-" Näe....men om man filmar, då HÖR man sen, i kameran!"

Att göra detta projekt tillsammans med fyraåringar är en fantastisk berg-och-dalbana mellan magi, verklighet, fantasi, logik, spänning, uppriktighet och "bara-på-låtsas"...

                           

Ut i världen!

Nu är vi redo att prova våra kamerakunskaper någon annan stans. Ut i staden.

Det blir lite olika utflyktsmål för grupperna. Men vi håller oss hela tiden på det spännande Innovatumområdet i Trollhättan. 

Ett gammalt industriområde med en spännande och viktig historia för staden, där man låtit de vackra tegelbyggnaderna inhysa nya ännu mer spännande aktiviteter.

Här finns Science Center där alla från 0-99 år kan utforska teknik på SÅ många olika sätt. 

Ett Saabmuseum.

En konsthall.

Fantastiska N3 där barn och unga upp till 25 får möjlighet att använda, uttrycka och utveckla sina förmågor inom musik, dans, drama, bild, färg, form, foto...you name it!

Sen finns det bageri å café å restaurang å linbana å go-cart å....äsch kom till Trollhättan och kolla själva förresten!

Men vår första tur gick till Science center. 

Där finns så mycket att göra och undersöka så det där med kamera och fotografering glöms bort.

Nästan.

Vi finns i vattnet och slussarnas stad. 

Då finns det ju så klart vatten och slussar i miniformat.

Och kamerorna går att använda under vattnet...ni fattar...MAGI!

Det var många blöta ärmar när vi åkte därifrån och både kameraväskan 

OCH kamerorna fick stå på tork hela natten...